6 mars, 2019

EU-domstolens dom i målet C-216-17

EU-domstolen gav den 19 december 2018 ett förhandsavgörande gällande tolkningen av EU direktivet om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster och direktivet om offentlig upphandling. Förhandsavgörandet har en betydande inverkan på upphandlingar som sker genom ramavtal.

Fallet

Högsta förvaltningsdomstolen i Italien begärde ett förhandsavgörande av EU-domstolen gällande ett ramavtal där det möjliggjorts för nya beställare att ansluta sig till kontraktet. Besväranden hade klagat över avtalet då de ansåg att möjligheten för nya beställare att ansluta sig till kontraktet stred mot nationell och EU:s konkurrensrätt.

På begäran av HFD svarade EU-domstolen på följande frågor gällande ramavtalet:

  1. Kan en upphandlande myndighet handla på andra upphandlande myndigheters vägnar, som inte direkt är parter i ramavtalet?
  2. Bör kvantiteten av tjänsterna och ramavtalets maximala värde fastställas i ramavtalet?

För att svara på den första frågan tog domstolen stöd av artikel 32.2, enligt vilken kontrakt som baserar sig på ett ramavtal ska tilldelas i enlighet med förfarandereglerna som endast kan tillämpas mellan upphandlande enheter och ekonomiska aktörer som ursprungligen är parter i ramavtalet. Domstolen konstaterade att bestämmelsen bör tolkas i enlighet med dess syfte, inte endast enligt ordalydelsen. I punkt 18 i bilagan till direktivet anges att den upphandlande myndigheten som ursprungligen var part i ramavtalet är skyldig att ange i upphandlingsannonsen det planerade antalet och i tillämpliga fall det högsta antalet deltagande ekonomiska aktörer. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att effektivera offentliga upphandlingar, genom att tillåta ramavtal för att samordna offentliga inköp.

Med hänsyn till syftet av artikel 32.2 konstaterade domstolen att det räcker med att en upphandlande myndighet potentiellt kan ha användning av ramavtalet från tidpunkten då den ingås och att detta meddelas tydligt åt den ”sekundära” upphandlande myndigheten och berörda aktörer. Detta kan göras t.ex. med användandet av utvidgningsklausul, så som det gjordes i det aktuella fallet. Den sekundära upphandlande myndigheten behöver alltså inte teckna ramavtalet för att ha rätt att tilldela ett efterföljande kontrakt, men den upphandlande myndigheten måste nämnas i ramavtalet för att ha en avropsrättighet.

För att svara på den andra frågan hänvisade EU-domstolen till det tidigare upphandlingsdirektivets bilaga VII A (som till tillämpliga delar är identiskt till det nuvarande), där det framgår att det för ramavtal ska anges ”planerade löptid, det totala beräknade värdet för tjänsternas under hela ramavtalets löptid, samt i den utsträckning detta är möjligt, kontraktens värde och frekvens”. Enligt domstolen bör detta tolkas så att det för ramavtal, med beaktande av kraven på öppenhet, likabehandling och icke-diskriminering, måste anges en yttersta gräns för ramavtalets omfattning, i detta fall kvantiteten av levererade tjänsterna. Det är m.a.o. frågan om ett tak på ramavtalets omfattning. Om taket överskrids kan beställarna inte längre avropa på basis av ramavtalet. Vidare konstaterade domstolen att utöver kvantiteten bör även ramavtalets maximala värde vara bestämt i ramavtalet, för att förhindra en artificiell fördelning av kontraktet för att undvika att tröskelvärdena överskrids.

Avgörandets inverkan

Även om EU-domstolen beslut tar ställning till det upphävda direktivet påverkar beslutet tolkningen av det ikraftvarande direktivet, då de aktuella bestämmelserna överensstämmer med reglerna i det nya direktivet.

Enligt avgörandet bör kvantiteten av tjänsterna som kan avropas och ramavtalets maximala värde specificeras i ramavtalet för att de myndigheter, som potentiellt är intresserade av att använda sig av ramavtalet, kan göra det. Detta medför i praktiken att det vid upprättandet av ett upphandlingsramavtal bör utredas om det finns sådana myndigheter som eventuellt är intresserade av att använda sig av ramavtalet för att kvantiteten och ramavtalets maximala värde ska kunna fastställas. Det är viktigt att göra denna utredning så noggrant som möjligt, eftersom den fastställda kvantiteten och ramavtalets maximala värde utgör upphandlingens övre gräns. Om gränsen överskrids anses den upphandling som medfört överskridningen vara en lagstridig direktupphandling. För att undvika detta behöver den upphandlande enheten påbörja en ny upphandling i god tid före avropen enligt det löpande kontraktet når de kvantitativa gränserna.

Tillbaka