Aktuellt

Året är snart slut, kontoret har tystnat inför nyårsfirandet. Det gångna året var intensivt. Lika glädjande som att se gamla klienter återkomma har det varit att hälsa nya välkomna till byrån. Det är ett privilegium att få arbeta som advokat och bli anförtrodd ett företags eller en persons mest angelägna frågor.

Under året har vi tillsammans inte bara tvistat och förhandlat. Många är också de företag som sett över sitt hus och gjort förvärv och omorganisationer. Flera stora mål liksom transaktioner har förts till slut.

Byråns produktion av artiklar, krönikor och material för hemsidans ”advokater emellan” fortsatte under 2011. Syftet med materialproduktionen för hemsidan är att tillhandahålla service till klienter och främja samarbete mellan jurister. En mer lättsam bild av verksamheten har förmedlats via Facebook.

När vi avslutade år 2010 var målen för år 2011 redan spikade. Även för en advokatbyrå gäller att inte enbart fokusera målsättningarna kring omsättning. För oss har vissa mål under år 2011 gällt tillfredställelsen hos klienterna i ljuset av de utförda uppdragen. Så här i backspegeln får vi rikta ett stort tack till de klienter som medverkade vid utvärderingen. Under året har fokus även lagts på att utvärdera tidigare fastställda processbeskrivningar för att om möjligt skapa bättre styrning och effektivitet i den dagliga verksamheten. När året nu summeras märker vi att de flesta och viktigaste målen nåtts, vilket är mycket  tillfredsställande.

Det innebär dock inte att vi kan luta oss tillbaka. Inget kommer gratis, uppdragen är inga lagervaror som kan plockas fram vid behov. För att upprätthålla den  framgångsrika verksamheten måste vi – liksom andra företagare – ständigt ompröva arbetsmetoder, vara i första ledet då utveckling sker och framför allt  lyssna på klienterna. Av denna anledning kommer vi även under 2012 att ”besvära” klienterna med frågor om vad de egentligen tycker om vår service, våra tjänster och vad de vill att vi ska ändra på.

Med dessa ord vill vi tacka, klienter, samarbetsparter och kollegor för det gångna året och tillönska er alla ett Gott Nytt År.

42 195 meter och lite till löptes i perfekta förhållanden vid Stockholm Marathon 28.5.2011.

Av tre anmälda från DKCO kom två till start och i mål. Tyvärr hindrades den tredje redan innan start av ett sjukintyg och av ett skarpt löpförbud från fysioterapeuten. Vi som sprang gjorde det med hedern i behåll och strax under fyra timmar.

Var det värt allt arbete? Skulle någon ha ställt frågan efter 35 kilometers löpning kanske svaret skulle ha varit ett annat, men med någon dags perspektiv var det definitivt värt det. Även om benen ömmar och man gärna åker hiss till kontoret ett par dagar framöver så övervinner känslan av att ha nått våra personliga mål all muskelvärk. Känslan av att ha jobbat hårt, länge och målmedvetet för att komma ändra fram är fin.

Blir det fler lopp? Sannolikt, det finns alltid nya mål och uppdrag som ska vinnas.

Kom ihåg – en bra affärsjurist ökar sista milen!

I tidernas begynnelse, en vacker sensommardag, innan höstregnen börjat, begav jag mig iväg till Uppsala för att inleda studier vid den juridiska fakulteten.

Jag började studera direkt efter gymnasiet, något som jag då var helt inställd på att göra. Med dagens erfarenhet, skulle jag eventuellt ha gjort annorlunda, fast jag tror inte att det hade gått att övertyga mig om det då. Jag är tämligen envis och då var min ambition att först studera sedan jobba.

Vid inskrivningen hade jag ingenstans att bo och var helt oförberedd på allt det som ingick i studentlivet. Bostadsfrågan löste sig, jag fick hyra ett rum i en bekants bekants lägenhet i Sävja, vilket senare byttes ut till ett studentrum i Flogsta, där jag upptäckte att några av de studenter som bodde där hade anammat Lunda skriet…

Juristlinjen var full av personer med betygshets. Fick de inte VG (väl godkänt) på tentorna var den kommande tingsmeriteringen på önskad plats i riskzonen. Därför var det studier till 100 % som gällde för dessa. Sedan fanns det en annan klick, som festade, men ändå lyckades med studierna, och så fanns det en grupp som lyckades med festandet… Jag antar att det fortfarande är på samma sätt. I och med att studentlivet i Uppsala är uppbyggt kring nationerna blev det ofta mer gemenskap inom nationen än inom studielinjen. Som ålänning hörde man av tradition till Gotlands Nation och så fanns det Fri Fåglarna, en förening där de flesta åländska studerande i Uppsala ingick.

Studierna var tämligen opersonliga de första åren. Då man visat att man kämpade på och höll sig kvar ett antal år var det som att lärarna blev mer mänskliga. Jag fick också vara med och uppleva ändringen till problembaserad inlärning i början av 1990-talet, en inlärningsmetod som många av de med betygshets inte var förtjusta i. Det var ju svårare att förutspå om man skulle få full poäng eller inte på ett tentasvar. Jag kommer särskilt ihåg den sista obligatoriska terminen före examensarbetet, det bör ha varit våren 1991. Det var sådant motstånd inför tentan att vi alla kallades till en extra föreläsning där den ansvariga professorn gick igenom hur bedömningen skulle göras.

Min tanke var att om jag klarade skatterättstentan skulle jag nog klara hela utbildningen. Så när skatterätten visade sig vara rolig kändes det som allt skulle lösa sig, vilket det ju också gjorde. Var man beredd att kämpa så kom man igenom utbildningen.

Att jag sedan, så snart jag ser Uppsala slätten, i mitt huvud hör ”har du läst tillräckligt” är något jag får leva med…

Med knappt 25 dagar kvar till Stockholm Marathon undrar man vad man gett sig in i. Vad är det som får en frisk människa att frivilligt ge sig ut och löpa 42 kilometer tillsammans med 20 000 andra? Du är galen, var min systers diagnos. Det kan hända att hon har rätt. Men vad är då sannolikheten för att hitta tre stycken med samma mål på en arbetsplats med sex stycken anställda? Och notera att bland de tre övriga finns det en till som tidigare sprungit Stockholm Marathon som första åländska dam för 30 år sedan.

Sedan årsskiftet har vi utsatt oss själva för långpass, tröskelpass, intervallträning och strechning. Vid sidan av vårt arbete har vi avhandlat träningstips, löpteknik, träningskläder och sportdryck. Debatten har gått het om löpteknik, om man kan ersätta sportdryck med snö, hur långt man orkar springa med barnvagn och om det är vettigt att dricka en konjak kvällen före ett långpass. 

En marathonsatsning är kanske galet, men det är ett uttryck för vår målsättning att utvecklas och bli bättre. Återstår att se hur (och om) nr 15352, nr 20116 och nr 20239 tar sig i mål. Håll tummarna!

Jag börjar bli gammal. Förutom att jag känner igen barn på deras föräldrar, ser modet komma tillbaka för tredje gången så är det tidsperspektivet som förändrats. Just som det varit jul och nyår så bestämmer vi förhandlingstider och domstolssammanträden i april! Tiden rinner iväg i en allt snabbare fart. Snart är det påsk, så kommer midsommar och sedan är det just vinter igen…

I och med att tiden nu rasar iväg på detta sätt gäller det att ta tillvara nuet. Njuta av livet i just detta nu. Ta sig tid att riktigt känna efter. Få känna stolthet i sitt värv. Låt lyckan rinna genom kroppen när man gläds åt barnens iver och spontanitet.  Känn förnöjsamhet efter ett besök hos vänner och bekanta som berikar ditt liv. Visst låter det bra? Och hur ska man få livspusslet att fungera så?

En jurists liv är fullt med ”fatalier”, olika datum som vissa saker bara ska vara färdiga på eller som skall göras precis just de dagarna. Har du en tredagars rättegång sitter du fast dessa dagar, blir ditt barn akut sjuk är det bara att lämna det i andras händer och hålla tummarna för att det finns andras händer att tillgå.

Att vara jurist är ett kall. Ett kall på många olika sätt. För mig är en del av kallet att jag gillar detta med tidsramar. Jag får struktur i min tillvaro genom att ha alla dessa tider bestämda. Det ger mig, måhända en falsk, känsla av att ha kontroll över vad som är gjort och vad som ska göras. Jag tror att jag därigenom kan styra tillvaron på mitt eget sätt. En del av denna kontroll är att jag när arbetet är utfört kan njuta alldeles särskilt av det som händer utanför arbetet. Den kära Luther sitter tydligen djupt inne i mig, på gott och ont. Tidsramarna ger mig kontroll över tiden och medvetenhet över att jag blir äldre, viket jag inte ser som något negativt, jag väntar med spänning på vad framtiden ska medföra för min del. Hur mycket snabbare kan tiden börja löpa?