Aktuellt

Till sommaren ansluter två blivande jurister till DKCO för praktiktjänst. Det är Robert Vickström, hemmahörande från Åland och studerandes i Uppsala och Joakim Smedman, från Korsholm, studerandes vid Helsingfors universitet och Université Jean Moulin Lyon III.

I 52 f § i näringsskattelagen finns ett stadgande avseende den situationen då ett aktiebolag skaffar sig ägande i ett annat aktiebolag  som medför att mer än hälften av rösterna erhålls eller mera än hälften sedan tidigare innehas men bolaget skaffar flera aktier genom att till aktieägarna i det andra aktiebolaget ge egna aktier som bolaget innehar eller utger. En kontantinsats på 10 % är tillåten. Trots att aktierna byter ägare anses inte transaktionen som en skattepliktig överlåtelse. Detta innebär att skatt på  eventuell överlåtelsevinst inte behöver erläggas om 52 § f näringsskattelagen är tillämplig, vilket framgår av 45 § i inkomstskattelagen. Däremot utlöses en beskattning av transaktionen om en fysisk person inom tre år efter aktiebytet flyttar utomlands.

I ett nytt lagförslag kommer karenstiden att utökas till fem år samtidigt som bestämmelsen kommer att innebära att den obetalda överlåtelsevinsten måste betalas först i de fall då personen flyttar utanför EES-området och inte som nu från Finland.

Bruket av konkurrensbegränsningar sker emellanåt slentrianmässigt i kommersiella förhållanden. En konkurrensklausul kan dock komma i konflikt med såväl den finska konkurrenslagstiftningen  som  med EU:s  konkurrensregler. Båda regelsamlingar innehåller direkta förbud mot vissa konkurrensbegränsande avtal. Konkurrenslagen bygger på EU:s regler och ska också tolkas i enlighet med den praxis som utbildats inom EU. När en konkurrensbegränsning kan påverka handeln mellan Europeiska unionens medlemsstater tillämpas utöver den nationella lagstiftningen också bestämmelserna i artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

När det gäller gemensamt kontrollerade bolag (s.k. joint ventures) har inom EU utvecklats mycket omfattande och komplicerade rättsregler. Bland annat görs här en åtskillnad mellan “concentrative” och “cooperative” joint ventures.

EU:s inställning till konkurrensklausuler i bolagsavtal eller aktieägaravtal, är mycket restriktiv. Mycket förenklat kan sägas att konkurrensklausuler som gäller efter avtalets upphörande är otillåtna och att klausuler som gäller endast under avtalstiden kan tillåtas under en uppstartningsperiod. När det gäller s k concentrative joint ventures kan dock längre förbudstider accepteras. Kommissionen har år 2005 utfärdat ett tillkännagivande om accessoriska begränsningar i samband med företagskoncentrationer, vilket även behandlar konkurrensklausuler i joint venture-avtal. Dessa innebär något förenklat att tider upp till tre år normalt tillåts vid förvärv som omfattar både goodwill och know-how. I de fall endast goodwill förekommer, bör den längsta tiden ej överstiga två år.

I sammanhanget bör dock observeras att s k bagatellavtal – dvs avtal som ingås mellan mindre företag och endast påverkar en mindre del av marknaden  – i allmänhet inte omfattas av konkurrenslagen (eller EU:s och EES-avtalets konkurrensregler). Med hänsyn till bolagsavtalens ofta mycket långa avtalstider bör dock parterna redan vid avtalets ingående beakta risken för att de gränsbelopp som gäller för bagatellavtal kan komma att överskridas i ett senare skede. Vidare bör noteras konkurrensverkets möjlighet att enligt 11 § Konkurrenslagen undanröja skyddet enligt undantagsbestämmelsen. Det finska konkurrensverket kan nämligen, i enlighet med artikel 29.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget, återkalla en fördel enligt kommissionens gruppundantagsförordning, om avtalet har verkningar inom Finlands territorium som är oförenliga med artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

En oskälig konkurrensklausul kan jämkas eller helt åsidosättas med stöd av 38 § avtalslagen.

I vilken utsträckning kan ett mer eller mindre kontinuerligt behov av vikarier utgöra en objektiv grund för anställningar på viss tid? Tidigare har bilden härav varit strikt och uppfattats begränsa arbetsgivarens legala möjligheter att anpassa sin personals storlek till det varierande behovet. I målet C-586/10 behandlades frågan i vilken mån nationell lagstiftning kan tillåta fortlöpande arrangemang med vikarier i den mening som avses i ramavtalet om visstidsanställning. Frågan blir kritisk då behovet av vikarier i praktiken är konstant och skulle kunna tillgodoses genom tillsvidareanställning. EU-domstolen fastställde att klausulen 5.1a i ramavtalet om visstidsarbete ska tolkas så att ett tillfälligt behov av vikarier i princip kan utgöra en objektivt godtagbar grund i den mening som avses i klausulen och därmed möjliggöra visstidsarrangemang i stället för att arbetsgivaren tvingas anställa personal på tillsvidarebasis.  Den omständigheten att en arbetsgivare återkommande, eller konstant, anställer vikarier och att detta behov av vikarier de facto skulle kunna tillgodoses genom anställning av personal på tillsvidarebasis av arbetstagare innebar inte i sig att det saknas objektiva grunder i den mening som avses i klausulen 5.1 a. Inte heller konstituerar sådan återkommande anställning av vikarier missbruk i den bemärkelse som avses i 5.1a i ramavtalet. Vid bedömningen av om en förnyelse eller upprepning av en tidigare visstidsanställning är motiverad på godtagbara grunder ska myndigheterna och domstolarna i medlemsstaterna emellertid – som det brukar heta – beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Domen kan öppna upp och nyansera bilden av arbetsgivarens skyldigheter i förhållande till sin personal då behovet är tidsbegränsat.  Läs här: Domstolens dom, 26 januari 2012

Årets stipendiat är nu utsedd och heter Joakim Smedman och studerar i Helsingfors på sitt fjärde år. När nyheten om stipendiet når Joakim är han i Lyon för att studera vid Université Jean Moulin Lyon III. I Frankrike har studierna främst koncentrerats till europeisk och internationell rätt.  – Även om det fanns väldigt många goda kandidater detta år, så är Joakim en värdig stipendiat, säger Dan Karlsson vid DKCO Advokatbyrå. – Han visar särskild ambition och har samlat ihop höga betyg på de kurser som redan är avklarade.

DKCO har delat ut stipendier bland lovande juris studerande sedan år 2004. Årets stipendium uppgick till 1500 euro.