AKTUELLT

Näringsskattelagen tillåter företag att göra fusioner utan att detta innebär direkta skattekonsekvenser. Enligt 52 a § i näringsskattelagen definieras en fusion som att ett eller flera aktiebolag genom upplösning utan likvidationsförfarande överför alla sina tillgångar och skulder till ett annat aktiebolag. Dessutom krävs att aktieägarna i det överlåtande bolaget som vederlag får nya aktier som emitteras eller egna aktier som innehas i förhållande till de aktier de ägde. Det enda undantaget till att alla aktieägare ska få vederlag i förhållande till de aktier de äger är i de fall när det övertagande bolaget innehar alla aktier.

Högsta förvaltningsdomstolen har kommit med två avgöranden (HFD 2010:79 och HFD 2011:2) angående tolkningen av begreppet fusion. I det ena fallet var det fråga om en ägare till båda bolagen som inte erhöll något vederlag vid fusionen. I det andra fallet klargjorde domstolen att särreglerna vid fusion kan tillämpas även då ägarna till bolaget som fusionerats in erhåller vederlag direkt och när inget vederlag betalas till det övertagande bolaget (som också innehade en del av aktierna).

I HFD 2010:79 hade en fysisk person ägt alla aktierna i A Ab samt 23,4 procent av aktierna i B Ab. A Ab hade ägt återstoden, eller 76,6 procent av aktierna i B Ab. B Ab fusionerades med A Ab. Ägaren hade inget behov av att som fusionsvederlag få aktier emitterade av det övertagande bolaget, eftersom han i varje händelse ägde hela det övertagande bolaget. Fusionen genomfördes därför utan att något fusionsvederlag betalades.

Skattemyndigheten ansåg att bolaget B då det fusionerats in i A skulle anses ha upplösts eftersom det inte var ett bolag som fusionerades med ett annat enligt definitionen i näringsskattelagen. Genom att anse att bolaget hade upplösts innebar det skattekonsekvenser till skillnad från en sedvanlig fusion där de särskilda reglerna om fusion och kontinuitetsprincipen tillämpas, d v s att verksamheten i bolagen drivs vidare i det fusionerade bolaget.

HFD ansåg att fusionen var jämställbar med fusioner som avses i 52 a § i näringsskattelagen och att den kontinuitetsprincip som framgår av 52 b § kan tillämpas på fusionen. Reglerna om fusion skulle tillämpas och inte tolkas som en upplösning av bolaget med beskattningskonsekvenser.

Samma slutresultat kom domstolen till i HFD 2011:2. I det fallet ägde A Ab 50 procent av aktierna i B Ab. Återstoden av aktierna i B Ab ägdes av fyra fysiska personer. Med stöd av bestämmelserna i aktiebolagslagen fusionerades B Ab med A Ab så att alla B Ab:s tillgångar och skulder övertogs av A Ab. Till det övertagande bolaget A Ab betalades inget fusionsvederlag, d v s i strid med 52 § näringsskattelagen. De övriga delägarna i det överlåtande bolaget B Ab fick som vederlag nyemitterade aktier i A Ab.

HFD ansåg även i det här fallet att de särskilda bestämmelserna i 52 a och 52 b §§ i näringsskattelagen  kunde tillämpas på fusionen. Skattemyndigheten hade önskat få saken prövad eftersom det inte framgick klart i lagen att situationen omfattades av fusionsreglerna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att HFD i dessa fall gått in för en mera vidsynt tolkning av vad som ska anses som en fusion i skatterättsligt hänseende framom skattemyndighetens strikta bokstavstolkning.