Behörighet att ingå avtal
Högsta domstolen har i ett färskt avgörande tagit ställning till om regionchefen i ett bolag hade rätt att ingå ett avtal med stöd av sin ställningsfullmakt.
Bakgrunden var att regionchefen för ett aktiebolag (Spar) hade förhandlat med företrädare för ett under bildning varande bolag om att bolaget under fem år skulle vara köpman hos Spar. Regionchefen och företrädarna för det under bildning varande bolaget var eniga om samarbetsavtalets innehåll varför företrädarna för det under bildning varande bolaget undertecknade det samarbetsavtal som Spar upprättat. Avtalet undertecknades däremot aldrig av Spar. Frågan var om regionchefen med stöd av sin ställning (så kallad ställningsfullmakt) hade rätt att ingå avtalet för Spar:s räkning och om ett avtal därmed hade uppkommit.
En ställningsfullmakt används ofta som grund för en företrädare för ett bolag att ingå avtal när det gäller standardförbindelser som har ett begränsat ekonomiskt värde. När det gäller större och mer avvikande rättshandlingar är det däremot mer sällsynt att ett avtal ingås enbart på basis av någons ställningsfullmakt.
Högsta domstolen ansåg att regionchefen med beaktande av avtalets natur inte hade behörighet att med stöd av sin ställning ingå ett avtal om handelsplats. Något bindande avtal hade därför inte uppkommit för Spar. Domstolen tog fasta på att Spar:s interna praxis var att alla avtal av den här storleken skulle godkännas av Spar:s styrelse. Företrädarna för det under bildning varande bolaget hade tidigare gjort affärer med Spar och ansågs därför ha känt till denna praxis. HD beaktade även att avtalet var avsett att gälla under åtminstone fem års tid och hade betydande ekonomiskt värde, varför ingående av den här typen av avtal normalt hörde till VD:s eller styrelsens befogenhet. Domstolen förkastade därför skadeståndskravet på drygt en miljon euro.
