Fimpa!
Det är ett välkänt faktum att arbetsgivaren har rätt att ge direktiv och instruktioner om hur arbetet skall skötas. Däremot är det inte lika klart hur långt den här rätten sträcker sig. Arbetsdomstolen har nyligen prövat frågan (AD 2010:145). Fallet gällde prövningen av ett rökförbud som arbetsgivaren uppställt och som omfattade hela arbetsplatsen. Arbetstagarna fick inte röka på arbetstid, varken inomhus eller utomhus. Det var inte heller tillåtet att avlägsna sig från arbetsplatsen. I och med att lunch- och kaffepauser hörde till arbetstagarnas arbetstid, innebar arbetsgivarens instruktion att arbetstagarna inte alls fick röka under hela arbetsdagen.
Var det skäligt? Jo, ansåg arbetsdomstolen som ansåg att rökförbudet inte inskränkte arbetstagarnas rätt till personlig frihet. Arbetsdomstolen ansåg att arbetsgivaren, som hörde till en livsmedelskoncern, hade en befogad anledning att kräva ett enhetligt och totalt rökförbud inom hela koncernen. Nikotinberoende var ingen omständighet som kunde ge arbetstagarna rätt till en större personlig frihet.
Arbetstagarna har således ingen obestridlig rätt att röka på arbetsplatsen eller under arbetstiden. Om arbetsgivarens direktiv är sakligt motiverat och inte tillämpas på ett diskriminerande sätt är även ett så här långt gående beslut giltigt och bindande för arbetstagarna. Direktivrätten sträcker sig dock inte utanför arbetsplatsen och arbetstiden.
